kanske kom jag för nära dig, kanske blev det för mkt med tanke på omständigheter vi inte kan rå för varken du eller jag. men lika besviken och lessen blev jag, även om ja visste dagen skulle komma förr eller senare. och nu, om jag känner dig rätt kommer du sluta höra av dig och jag kommer inte höra av mig med rädsla för att känna mig ignorerad igen *smärta*
och det kommer sluta med att vi inte kommer varken höras eller träffas på vääääldigt länge. det gör ont, tycker om dig så mkt, som min vän. men vet inte längre om det finns efter vårt telefonsamtal i eftermiddags, kanske det är bäst och lättast så det lät så iaf för din del, det var så du beskrev det.
fan, visste de skulle gå illa. varför utsätter man sig för sånt här. orkar snart inte känna mer, fan. lättlurad, det var kul ett tag, och ja ska inte ljuga å säga att allt kommer ordna sig. för jag tvivlar på det.
det får framtiden utvisa.
